Hur skapar man dramaturgi?
En sak som jag tycker är intressant inom motion är hur man bygger dramaturgi. Hur får man tittare att intressera sig för en film, och framför allt, hur får man tittarna att behålla intresset hela filmen igenom? Det är så mycket mer jobb med detta än att bara ha en bra story. Nästan alla författare och filmproducenter använder sig av en dramaturgisk modell som kallas Valen. Den fungerar såhär:
1. Anslag/ Presentation.
Först behöver man fånga tittarens intresse med hög intensitet, helst inom 5-10 min. Här presenteras även sammanhanget/ huvudkaraktären. Detta behöver inte vara långt, bara vi förstår situationen. Som t.ex denna reklamfilm där vi förstår sammahanget efter de första två klippen.
2. Fördjupning/ Konfliktuppdrappning.
Sedan händer det något. Ett problem eller uppdrag presenteras. Här sker vändpunkt 1 och intensiteten ökar. Vi kommer till the point of no return där t.ex huvudkaraktären har blivit satt i en situation som vi inte vet hur personen ska klara och därför vill vi se vidare. Under konfliktupptrappningen kan det dyka upp problem som löser sig, men sen dyker det upp nya problem. Det är som en känslomässig berg-och-dalbana men intensiteten växer sig starkare. Ett exempel är tågjakten med Wallic & Gromit. Detta får oss att vilja se vidare. Sedan når vi vändpunkt 2, då det sker ett klimax på problemet.
3. Konfliktupplösning/ Avtoning.
Vi får lösningen, svaren och hela bilden av historien. Här sänkts intenisteten.
Den dramaturgiska modellen
För ett par år sen spelade jag in en kortfilm med några vänner, som på något vis skulle följa denna modellen. Det var absolut första gången jag höll i en filmkamera, skrev ett manus och satte ihop en film på det här sättet så allting är verkligen bara på skojj. Det var en möjlighet att få leka och prova. Det är viktigt att ibland att bara få leka loss och strunta i resultatet. Kanske det sämsta jag gjort, men absolut det roligaste!
Ni måste se 2.32 – Det roliga var att folk runt omkring inte märkte att vi spelade in en film, eftersom kameran var så liten. Och här får vi verkligen det perfekta uttrycket från en tant som trodde vi var seriösa, och som passade så bra in i scenen!