Jag trodde aldrig att det skulle hända. Aldrig. Överhuvudtaget inte. Under de senaste tre åren har jag bara skakat på huvudet åt alla cyklister som cyklat mitt bland bilarna på Stockholms mest trafikerade gator, nästintill krockat i korsningar och allt detta i en läskigt hög hastighet. Jag tänkte att cykling i Stockholm var rena självmordet, hur kan man ens vilja utsätta sig? 

Och nu är jag själv med på banan. Livrädd, naturligtvis. Det var första gången idag som jag cyklade från Södermalm till skolan, hela vägen fram. Inklämd i en smal fil mellan två bussar som körde på, och jag vågade inte ens tänka tanken vad som kunde hända om jag stannade.

 

Men efter att ha cyklat i Jönköping hela sommaren och känna friheten att bara kunna åka runt som man vill var jag bara tvungen att fortsätta. Även om tryggheten, utsikten och "mysigheten" inte är densamma. Sen har jag aldrig varit ett fan av tunnelbanan. Kall, mörk, fuktig och illaluktande som den är. Och alla dessa människor man ska trängas med. Någon drar upp armhålan i ens ansikte. Någon nyser så man får sig en skvätt. Någon har stark parfym så man själv börjar nysa osv. Nej, usch. Känna vinden i håret och få motion på köpet får mig att må så mycket bättre!