Ibland blir saker bara fel och känslan av att ge upp framträder starkare än något annat. Det kan ju handla om vad som helst egentligen, men nu pratar jag om projekt som man upplever blivit misslyckade. Det kan sänka självkänslan ganska rejält. För några år sen skulle jag designa en förpackning. Jag hade aldrig gjort det förut, jag hade precis börjat med design och hade ingen koll på hur man ritade en förpackning digitalt. Jag skulle göra den i 3D så man kunde se alla sidorna. Det blev inte riktigt så. Resultatet blev platt, tråkigt och jag minns vid redovisningstillfället att jag ville sjunka genom jorden. Ibland blir det helt enkelt inte bra. En kille i klassen visade upp en riktig 3D-modell med sin design, den snurrade runt och var liksom bara... Perfekt. Tänkte jag. En perfekt presentation av en förpackningsdesign. Och jag kände direkt att jag ville göra om allt, och lära mig den tekniken. Så jag gjorde om hela designen, men det var inte förrän i somras som jag faktiskt tog mig i kragen för att lära mig 3D. 

 

För mig handlar det lite om revanch, att försöka på nytt. Att göra bättre. Jag vet att videon inte är utrenderad perfekt med färger och skuggor, och att det finns mycket att fixa med. Men känslan att klara något som jag aldrig hade klarat för några år sen är så fantastisk. 

 

 

 

 

Ett annat exempel är när jag skulle måla screentryck första gången (kan berätta mer om screentryck i ett annat inlägg) och det var en ganska lång process. Jag hade lyckats trycka ett lager med svart färg på ett silvrigt papper, och hela den processen hade tagit kanske 2-3 dagar. Det sista var text-lagret med gul text som skulle på. Så jag målade... Och det som inte fick hända, hände. Jag hade varit orolig att det svarta lagret skulle gå igenom det gula lagret, och precis så blev det. Det gula syntes inte alls, och det hade runnit och kletat runt omkring så resultatet var bara att kasta. Detta var precis innan ett litet vernissage där min affisch skulle varit med, och där en jury skulle välja ut några affischer till ett större vernissage. För mig var det bara att mingla runt och försöka hålla god min, medan min affischen låg i papperskorgen. Jag var verkligen less. 

 

Dagen efter köpte jag en ny färg, som jag trodde skulle funka bättre. Men ingenting var garanterat. Jag hade två affischen kvar att försöka måla den gula färgen på, och jag hade ingen aning om hur resultatet skulle bli. Antingen skulle det gula vara för ljust och synas otydligt, eller så skulle det svarta synas genom det gula. Det var bara att chansa. Och så fungerade det. Precis så som jag ville ha det. Juryn skulle välja ut affischer till vernissaget dagen efter istället, och min kom med! Nu i efterhand känns det inte som någon stor grej, men där och då var jag så glad. Mest över att jag fick en bekräftelse på att det alltid är värt att slita för saker. Ibland orkar man inte försöka igen, för det kräver så mycket tid och energi.

 

Men det är så värt det i slutändan för sin egen skull. Om något skiter sig vid ett tillfälle, så kan man alltid göra om det senare eller bara göra bättre i nästa projekt. Så fortsätt peppa er själva, fortsätt försöka, GÖR OM saker även om det känns som att du inte kan eller orkar. Du kommer att kunna, ibland tar det bara lite längre tid. Och det är alltid värt ansträngningen.